ettlivsomlinda

Ettlivsomlinda. Ja, men vem är Linda egentligen? Varför inte rada upp mitt liv här när jag inte har något bättre för mig. Ni lär er säkert någonting nytt!

Jag heter Linda Maria Eklund och är född 20 januari 1990, är alltså 19 år. Jag kommer från Fellingsbro, ett litet samhälle 3 mil nordöst om Örebro. Där har jag bott 16 år av mitt liv, halva tiden på landet och halva tiden i samhället. Mina två syskon heter Joacim och Sandra och min mamma och pappa heter Carina och Jörgen.

När jag var liten var jag en av världens blygaste barn. Det var en omöjlighet för mamma och pappa att låta mig vara hos någon annan, för jag bara skrek och skrek. När sedan barnkalasen började var de tvunga att ringa och fråga om det fanns någon på kalaset som jag inte kände. Om det fanns någon jag inte kände var de tvunga att tacka nej till inbjudan, eller i bästa fall följa med mig. När mamma försökte få iväg mig på aktiviteter så som plaskis eller barngympa vägrade jag eller bara grät. Det fanns ju faktiskt barn där som jag inte kände! Mer än halva min lekistid (6år) gick jag runt med min dagisfröken som var med och höll henne i handen.

Livet fortsatte ändå på något konstigt vis och jag började skolan på Ekbacken i Fellingsbro. Som alla barn älskade jag skolan och jag avgudade mina första fröknar och magistrar. Men jag är som de flesta andra och tröttnade på skolan och förstod att det inte var så himla roligt att gå till skolan varje morgon och vara dödstrött när man kommer hem. Men vad ska man göra? Det är bara att fortsätta. 7an började jag i Fröviskolan och hamnade i en ny klass. Vet inte om jag kan säga att vi var speciellt tajta i den klassen. Vi var den enda klassen som inte samlade ihop ett enda öre under våra tre år för att vi ändå inte ville göra något ihop. Men nog träffade jag nya vänner när jag började högstadiet, och livet fick ett uppsving!

Efter 3 år i Frövi är man ganska trött på det samhället och jag bestämde mig för att vad som helst, men inte gymnasiet på Lindeskolan! Så blev det inte heller som tur var. Jag började på Vadstenagymnasiet 2006 och flyttade till internat. I samma veva träffade jag på en underbar pojke vid namn Johan. Enda problemet var att han bodde i Göteborg, 30 mil bort. Men det var bara ett pyttelitet problem tyckte vi och fortsatte att träffas :)

I Vadstena träffade jag nytt folk, från alla Sveriges hörn. Men vissa har man kvar och vissa kommer man ifrån. jag hoppas hur som helst att de jag umgås med idag kommer jag sitta och dricka te med vid mitt lilla vardagsrumsbord när jag är 70 år också. Vi har gjort resor ihop som jag aldrig kommer glömma. Norge, Estland, Lettland, Finland, Ryssland, Tyskland, Tjeckien, Österrike, (snart också Island). Vi har festat, skrattat, skojat, pratat skit och gråtit ihop! 

Nu är snart gymnasietiden över och jag kommer sakna Vadstena och folket jag gått ihop med så otroligt mycket! Samtidigt ska det bli skönt att få börja "ett nytt liv" nu och ha valmöjligheter. Det allra bästa ska bli att flytta ihop med Johan, efter snart 3 år på olika platser i Sverige får vi äntligen bo ihop! Du är toppen Älskling <3

Ojoj.. det är en liten del av mitt liv.. Vissa saker mindre intressanta än andra.